Hej! Just nu läser jag De utvalda - Tankeläsaren (del 1 alltså), den är såå bra! Boken är skriven av Kristin Cashore och kom ut på engelska år 2008. Om du också läst/läser den så kommentera gärna vad du tyckte! I alla fall, här har ni del 6 i min berättelse!

                                                 Tidigare:

Jag hade hamnat i en skog och lite längre bort skymtade jag något som såg ut som stora hyddor uppsatta i träden. Jag började gå mot hyddorna och tänkte fråga någon vad jag gjorde här och vad detta var för ställe. Men när jag kom fram fanns det inte en enda person i sikte. Plötsligt hörde jag ljud bakom mig och vände mig snabbt om. En människoliknande varelse stod bakom mig med skrämd blick, jag antar att jag också såg väldigt skrämd ut men just då brydde jag mig inte ett skit om att spela tuff och modig. För även om denna människoliknande varelse (som jag först nu insåg var en tjej) hade en liknande kroppsbyggnad som en människa, var hennes ögon väldigt speciella. Hon hade orangea ögon som lyste klart och jag insåg att de hade exakt samma nyans av orange som höstlöven bakom henne. Hon hade långt, mörkbrunt hår i en fläta som hängde nerför hennes rygg, och hon bar ett lätt linne och en slags kjol kring sina brunbrända ben.
”Är… är du en människa?” frågade hon på knagglig engelska med en ljus och klar röst.
”Jaa... och vad är du då?” undrade jag lite bekymrat, och började undra var jag var egentligen.
”Jag är en Trinian, och bor här i Treenia. Säg mig, kom du hit genom ett träd?”
”Ja…”

                                 *''''''''''''''''''*~*'''''''''''''''''''''*~*''''
'''''''''''''''''*~*''''''''''''''''''''''*~*'''''
''''''''''''''*~*''''''''''''''''''''*

”Thi! On vas?” En röst hördes bakom henne och hon vände sig om och ropade:
” Aquí estic, Tamo!” En kille i min ålder steg fram ur skogen bakom henne, och stannade tvärt när han såg mig. Han hade ett kort brunt hår, i samma färg som This, och bar ett par tunna, gråa byxor.
”Humà?” frågade han på ett främmande språk, vänd till Thi.
”Sì, va venir a través de l'arbre”, svarade hon och nickade på huvudet.
”Vad säger ni?” frågade jag, och Thi vände sig emot mig.
”Vårt språk”, svarade hon, sedan lyste hon upp och sa: ”Kom så ska du få träffa resten av vårt folk!” Hon vände sig upp mot träden och ropade: ”Tia thia!” Det började röra sig uppe i träden och snart dök en massa liknande varelser upp ovan oss, som sedan hoppade ner från träden. Jag skrek nästan till eftersom de hoppade från typ fyra meters höjd, men de landade smidigt och utan några som helst skador. Jag stod helt förstummad och kollade runt på alla dessa märkliga personer med lysande orangea ögon. Till slut frågade jag:
”Tänker ni berätta var jag är snart, eller?” Och jag hörde hur någon skrattade till bakom mig. En kvinna steg fram ur folkmassan och började prata. Hon berättade om deras speciella ögon och om Tårarna (det som stod i prologen, det hittar du här)  Sedan harklade hon sig och började berätta med en lägre röst.

                                    *'''''''''''''
'''''*~*'''''''''''''''''''''*~*''''''''''''''''''
'''*~*'''''''''''''''''*

Hoppas ni tyckte om det! Många varma kramar från er Matilda!

PS: Jag älskar att det börjat snöa! :D

Hej! Förlåt att jag inte uppdaterat på länge, jag har vart iväg och firat min mormor som fyllde 80 år :D Och tänkt att det är den första december idag, november gick jättesnabbt :O Men i alla fall, här har ni del 5 <3

                                                 Tidigare:

Jag satte handen mot trädet och strök försiktigt över barken, och kollade upp och såg att trädet faktiskt var ett utmärkt klätterträd. Som liten hade jag älskat att klättra. När jag klättrade kändes det som att ju högre jag klättrade desto fler problem försvann. Jag klättrade upp i trädet och där grenarna delades på sig så uppstod ett starkt ljus och jag kisade med ögonen. Ljuset kom från mellanrummet mellan grenarna, och innan jag visste vad som hände föll jag framåt. Jag trodde att jag skulle landa på marken med en hård duns, men marken tog inte emot mig utan jag trillade genom ett mörker.

                       '''''''''''''**'''''''''''''''''**''''''''''''''''
**'''''''''''''''''**'''''''''

Plötsligt landade jag med en duns på mjukt gräs och solen sken starkt på mig. Jag reste mig upp och borstade av gräs och jord från mina jeans, och tittade förundrat omkring mig. Jag hade hamnat i en skog och lite längre bort skymtade jag något som såg ut som stora hyddor uppsatta i träden. Jag började gå mot hyddorna och tänkte fråga någon vad jag gjorde här och vad detta var för ställe. Men när jag kom fram fanns det inte en enda person i sikte. Plötsligt hörde jag ljud bakom mig och vände mig snabbt om. En människoliknande varelse stod bakom mig med skrämd blick, jag antar att jag också såg väldigt skrämd ut men just då brydde jag mig inte ett skit om att spela tuff och modig. För även om denna människoliknande varelse (som jag först nu insåg var en tjej) hade en liknande kroppsbyggnad som en människa, var hennes ögon väldigt speciella. Hon hade orangea ögon som lyste klart och jag insåg att de hade exakt samma nyans av orange som höstlöven bakom henne. Hon hade långt, mörkbrunt hår i en fläta som hängde nerför hennes rygg, och hon bar ett lätt linne och en slags kjol kring sina brunbrända ben.
”Är… är du en människa?” frågade hon på knagglig engelska med en ljus och klar röst.
”Jaa... och vad är du då?” undrade jag lite bekymrat, och började undra var jag var egentligen.
”Jag är en Trinian, och bor här i Treenia. Säg mig, kom du hit genom ett träd?”
”Ja…”

                                        **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~

Kommentera om ni har några synpunkter :D Kram Matilda!