Hej! Nu swishar jag nog ner för backarna i Norge, eller jag har säkert ramlat! ;D Här har ni i alla epilogen i min novell Två tårar!

                                          Epilog
Nu lever jag med Trinianerna i Tindurskogen och trots att vi alla är lyckligare nu, så ångrar jag ibland fortfarande mitt mord på Troja. Jag tänker på alla de saker jag hade kunnat göra istället för att döda henne och försöker komma på en lösning då Troja skulle leva. Men om Troja hade levt nu hade hundratals Trinianer vart utan sina Tårar och fortfarande haft färglösa ögon. Detta försöker jag påminna mig själv om, men det är fortfarande svårt att ha en människas liv på sitt samvete. Efter äventyret med Troja har jag värdesatt mitt och andras liv mer, och det är jag glad över. Och om jag någonsin går tillbaka till den andra världen, ska jag lära andra att göra det samma!

Hoppas att ni tyckte om det! Kommentera gärna vad ni tyckte om novellen och om det fanns nåt jag skulle ha kunnat göra bättre :D Många kramar från Matilda!

Hejsan! Nu är jag troligtvis i bilen på väg till Norge för att åka skidor, hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande! Här har ni den sista delen i Två tårar!! Eller, det kommer en epilog sen också :)

                                                    Tidigare:

Jag plockar upp kniven från pallen jag lade den på och öppnar försiktigt dörren. Korridoren är väldigt mörk, förutom ett svagt månsken genom de höga fönstren. Jag tassar med mina bara fötter över det kalla golvet och försöker orientera mig i de många korridorer och salar. Efter ett långt trevande är jag äntligen framme vid Trojas sovsal, eller i alla fall vid den jag tror är rätt. Jag känner kylan från knivens blad mot min hand och försöker ta djupa andetag.

                                         *~*~*~*~*

~*~* *~*~*~*~*~*~* *~*~*

När jag känner mig någorlunda redo sträcker jag mig efter dörrens handtag och öppnar försiktigt dörren. Trots mörkret kan jag urskilja en stor säng mitt i rummet och ännu en kristallkrona i taket. Jag närmar mig sängen med skakiga steg och försöker hålla modet uppe. En plötslig rörelse bakom mig får mig att snabbt vända mig om och backa bakåt mot sängen.
”Jag visste allt att du skulle komma. Man kan ju inte lita på någon dessa dagar. Jag trodde faktiskt att du var ärlig, men såklart var du också emot mig. Som alla andra!” Mitt hjärta dunkar så högt att jag knappt kan höra vad Troja säger. Hon fortsätter att prata om hur folk alltid hatat henne och jag försöker att smyga mig närmare henne. Det går sådär. Hon märker av vad jag gör och knuffar mig bakåt så att jag flyger in i väggen. Sedan går hon fram till mig så det skiljer knappt en decimeter mellan oss. Jag tappar nästan kniven för all handsvett och nervositet, men lyckades ändå föra upp den mot Trojas hals. För en sekund ser jag en skymt av rädsla i hennes blick, men sedan hårdnar blicken och rädslan försvann. Med en skicklig manöver lyckas hon smita undan och jag gör ett utfall med kniven mot henne, men hon hinner precis undan. Men hon hinner inte långt för hon snubblar på mattan och faller bakåt. Hon försöker kravla sig upp, men kan inte. Jag närmade mig henne och höjer kniven. Nu finns det en tydlig blick av rädsla i hennes ögon. Jag höjer kniven och tänker på allt det ont hon gjort och alla de Trinianer som blir så mycket lyckligare när de får tillbaka sina Tårar, som är så heliga för dem. Jag sätter kniven i henne. Genom hennes mörkröda klänning syns knappt blodet. En ensam tår faller ner från min kind.

                                                  
The end

Vilket slut, va? ;) Kommentera gärna om ni tänkte att ett annat slut skulle passa bättre! Kram Matilda! <3

Hejsan! Nu har jag nyss läst ut Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, så bra och sicket spännande slut! Jag tuppar av :O Här har ni i alla fall del 13 i Två tårar!

                                                  Tidigare: 

"Nu ska du allt få en sovplats, du verkar vara helt slut”, säger Troja och knäpper med handen, och en vakt stiger raskt fram till henne. ”Visa honom till ett rum”, beordrar hon. Vakten nickar mot mig och svänger av åt höger, och jag följer efter. Vi går genom stora salar, fyllda med uppstoppade djur på väggarna och många kristallkronor i taken som kastar ett spöklikt ljus över rummen. Till slut är vi framme vid rummet där jag ska få sova. Rummet har en liten säng i ena hörnet och en stor trasmatta på golvet. Jag vänder mig mot vakten och frågar:
”Var är Troja?” Vakten kollar fundersamt på mig, men svarar till slut:
”Hon sover i den stora Sovsalen, men dit in får nästan ingen gå” Sedan nickar han mot mig, vänder sig om och går bort åt det håll vi kom ifrån.

                                       *~*~*~*~*~*~*~*~~~*~~~*~*~*~*~*~*~*~*

Jag stänger dörren om mig och försöker samla mig. Inatt ska jag alltså försöka döda Troja. De stora bekymmer jag har nu är dels att jag inte vet hur jag ska komma in i hennes sovsal, dels vet jag inte om jag klarar av att döda en människa och dels vet jag inte vad som ska hända när jag dödat Troja. Förhoppningsvis skulle alla vakter och soldater bli väldigt tacksamma för att Troja äntligen var borta, men tänk om de inte skulle bli glada över vad jag gjort? Jag föser bort alla dessa tankar från mitt huvud och bara försöker att vila en stund. Sömnen tar över när jag lägger mig i sängen, och jag somnar äntligen.
Jag vaknar plötsligt av ett ljud utanför mitt rum, och spetsar öronen för att höra mer. Efter en stund hör jag inte mer och andas ut. Jag kommer ihåg mitt ”uppdrag” och reser mig med skakiga ben upp från sängen. Jag försöker vara så tyst som möjligt, men varje steg låter i mina öron som elefantsteg. Jag plockar upp kniven från pallen jag lade den på och öppnar försiktigt dörren. Korridoren är väldigt mörk, förutom ett svagt månsken genom de höga fönstren Jag tassar med mina bara fötter över det kalla golvet och försöker orientera mig i de många korridorer och salar. Efter ett långt trevande är jag äntligen framme vid Trojas sovsal, eller i alla fall vid den jag tror är rätt. Jag känner kylan från knivens blad mot min hand och försöker ta djupa andetag

                                 *~*~*~*~*~*~*~*~~~*~~~*~*~*~*~*~*~*~*

Hoppas att ni gillade det! På tisdag så åker min familj iväg och åker skidor, men jag har lagt tidsinställda inlägg så att ni får läsa det spännande slutet på min novell! Många kramar från er Matilda, ha ett härligt nyårsfirande!

Hej kära läsare! Hoppas att ni haft en underbar jul och fått härliga klappar! Jag har fått två böcker, Förlorad ängel (fortsättningen på Fallen ängel) av Becca Fitzpatrick och Evermore av Alyson Noêl (på engelska)! Jag är speciellt glad över Evermore för den vill jag så gärna läsa och dessutom att jag fick den på engelska är ett stort pluss, övning att läsa på engelska :D På tal om plus lyssnar jag just nu på Ed Sheeran´s skiva som heter +, den är så fin och jag älskar alla låtar :D I alla fall, här har ni del 12 av Två tårar! Det är en av de sista delarna :O

                                                   Tidigare:

Med jord under naglarna, på knäna och i ansiktet går jag med osäkra steg mot palatset. När jag närmar mig porten ser jag hur två vakter vänder sig emot mig och sätter sina spjut mot mig.
”Vad vill du, unge herr?” frågar den ena med barsk röst.
”Jag… jag är nog vilse, tror jag” svarar jag och försöker låta så ynklig som möjligt. De kollar misstänksamt på mig, vakten som frågade mig förut viskar till den andra vakten och sedan öppnar de porten med ett högt gnissel. De går in med en hand bakom min rygg och föser mig framåt. Det första jag ser när jag kommer in är en jättestor kristallkrona dinglandes i taket.

                                  ~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Kronan hänger ovanför en gigantisk trappa som svänger upp mot andra våningen. På första trappsteget står en ung kvinna med en lång, mörkröd klänning. När hon hör hur porten öppnas vänder hon sig snabbt om och spärrar upp ögonen. Hon kliver långsamt ner för trappan och hennes klänning släpar efter henne. Sedan stannar hon upp och granskar mig.
”Du är minsann ingen Trinian. Vet du var du är, unge man?” frågar hon med en hög röst.
”I ett palats, antar jag.”, svarar jag.
”Jag är Troja och detta är mitt palats. Och du befinner dig i Treenia”, säger hon stolt och sveper med handen över rummet. Hon står sedan en stund och granskar mig ytterligare, funderar över om hon kan lita på mig. Till slut verkar hon ha bestämt sig och säger:
”Men nu ska du allt få en sovplats, du verkar vara helt slut”, säger hon och knäpper med handen, och en vakt stiger raskt fram till henne. ”Visa honom till ett rum”, beordrar hon. Vakten nickar mot mig och svänger av åt höger, och jag följer efter. Vi går genom stora salar, fyllda med uppstoppade djur på väggarna och många kristallkronor i taken som kastar ett spöklikt ljus över rummen. Till slut är vi framme vid rummet där jag ska få sova. Rummet har en liten säng i ena hörnet och en stor trasmatta på golvet. Jag vänder mig mot vakten och frågar:
”Var är Troja?” Vakten kollar fundersamt på mig, men svarar till slut:
”Hon sover i den stora Sovsalen, men dit in får nästan ingen gå” Sedan nickar han mot mig, vänder sig om och går bort åt det håll vi kom ifrån.

                                *~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Spännande :D Väldigt många kramar från Matilda <3

PS: Just nu läser jag Eld (fortsättningen på Cirkeln)! Den är jättebra och så spännande! :) DS.

HoHo! Hoppas att ni har det härligt här mitt i allt julstök och förberedande! Vad önskar ni er i julklapp? Någon speciell bok? Kommentera gärna  :D Här har ni i alla fall del 11 (förlåt för att en så seg uppdatering) <3

                                                Tidigare:

Jag fortsätter att gå mot palatset och följa kompassen. Jag märker att fåglarnas sång blir tystare och tystare och till slut hör jag den inte alls, jag ser det som ett tecken på att jag närmar mig palatset. Jag hade känt mig nervös redan när Trinianerna och jag planerade mitt ”uppdrag”, och nu var jag om möjligt ännu mer nervös. Jag vet att personer kan göra nästan vad som helst för att vara odödliga, och nu ska jag behöva möta en sådan person. Dessutom ska jag få henne att lita på mig. Det kommer att bli svårt, dels eftersom hon är typ galen och dels för att jag hatar henne. Punkt slut.

                                    ~~~~~~*~~~~~~~~*~~~~~*~~~~~~*~~~~~~~~

Plötsligt stiger jag in i en glänta och mitt framför mig tornar palatset upp sig. Palatset är mörkgrönt med murgröna klättrande längs väggarna. Vår idé är att jag ska låtsats att jag precis har kommit till Treenia och att Troja är den första jag möter, så att hon inte ska tro att jag hade planer ihop med folket. Fast det är ju just det jag har, så jag får låta rätt övertygande. Jag tar av mig min ryggsäck, plockar ur kniven och börjar gräva en grop där jag kan lägga min ryggsäck i. Det gör jag eftersom att Troja inte ska se ryggsäcken och kompassen, och förstå att jag har träffat Trinianerna och förmodligen är där för att störta henne från tronen. Med jord under naglarna, på knäna och i ansiktet går jag med osäkra steg mot palatset. När jag närmar mig porten ser jag hur två vakter vänder sig emot mig och sätter sina spjut mot mig.
”Vad vill du, unge herr?” frågar den ena med barsk röst.
”Jag…jag är nog vilse, tror jag” svarar jag och försöker låta så ynklig som möjligt. De kollar misstänksamt på mig, vakten som frågade mig förut viskar till den andra vakten och sedan öppnar de porten med ett högt gnissel. De går in med en hand bakom min rygg och föser mig framåt. Det första jag ser när jag kommer in är en jättestor kristallkrona dinglandes i taket.

                                              ~~~~~~*~~~~~~~~*~~~~~*~~~~~~*~~~~~~~

Som sagt, kommentera gärna om era julönskningar! Själv önskar jag mig, bl.a boken "Evermore" av Alyson Noel! :D Väldigt många kramar från er Matilda, ha en riktigt GOD JUL!!

"Från oss alla till er alla, en riktigt god jul!" <3

Hejsan! Snart är det jullov, yey!!! Så härligt :D Här har ni del 10 av Två tårar :D

                                                  
Tidigare

När solen steg upp nästa dag hade vi en plan. Jag ska ta mig till Trojas palats och försöka få Troja att lita på mig. Förhoppningsvis kommer hon lättare att lita på mig än en Trinian, eftersom hon också är en människa. Därför ska jag åka ensam. Jag ska alltså lura henne att lita på mig och sedan ska jag döda henne. Då kommer de tårarna som hon druckit släppas lös och de som blivit av med sina tårar får tillbaka dem, och färgen kommer tillbaka till ögonen. Efter det ska jag släppa lös hennes gisslan. Jag vet att det låter helt omöjligt, det tycker jag också. Men något säger mig att detta är något jag måste göra, jag måste hjälpa detta folk! Jag vill på något sätt också visa för mig själv att jag kan, att jag för en gång skull ska vara den som hjälper till och inte gömmer mig i skuggan. Som när mamma och pappa skiljde sig, då satt jag bara där i ett hörn och gjorde inget åt pappas tårar längs kinderna eller mammas trötta och slitna ansikte. Jag bara lät det hända, men nu ska det ändras.

                          ~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~

För att ta mig till palatset ska jag genom resten av Tindurskogen, en skog som omringar hela Treenia. Triniarnerna som jag träffat bor i norra delen av skogen och Trojas palats är i östra delen. Allt detta tänker jag på när jag vandrar genom skogen, och försöker att inte börja tänka på alla de läskiga ljud jag hör. Med ryggsäcken, fylld av nödvändiga grejer jag fått av Trinianerna, på ryggen och deras kompass i handen känns det som om jag är på rätt väg i alla fall. Efter nästan en hel dags vandring är jag väldigt trött och klättrar upp i första bästa träd, för att sedan somna på direkten.

Jag vaknar med kinden tryckt mot stammen och kommer på att jag glömde att knyta fast mig i trädet igår kväll, men som tur var har jag inte ramlat ner från trädet i sömnen. Jag öppnar min ryggsäck och tar upp några bär som jag tuggar på, medan jag börja klättra ner från trädet. Sedan fortsätter jag att gå mot palatset och följa kompassen. Jag märker att fåglarnas sång blir tystare och tystare och till slut hör jag den inte alls, jag ser det som ett tecken på att jag närmar mig palatset. Jag hade känt mig nervös redan när Trinianerna och jag planerade mitt ”uppdrag”, och nu var jag om möjligt ännu mer nervös. Jag vet att personer kan göra nästan vad som helst för att vara odödliga, och nu ska jag behöva möta en sådan person. Dessutom ska jag få henne att lita på mig. Det kommer att bli svårt, dels eftersom hon är typ galen och dels för att jag hatar henne. Punkt slut.

                                     ~~~~~~*~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~

Många varma kramar från er Matilda! God Jul på er!!

Hoho! Glad Lucia! (Om man nu kan säga så) Idag har vi vart tärnor i ett luciatåg och sjungit på med fulla halsar! ;) Just nu sitter jag och lyssnar på Taylor Swifts underbara låt All too well, och bloggar såklart! Här har ni del 9!

                                                  
Tidigare

De berättade att de turades om att vakta området och att jag, Thi, Tamo och en annan man skulle börja första passet. Fler och fler klättrade upp i sina träd till sina hyddor och till slut var det bara vi kvar på marken. Tamo och mannen började röra sig bort mot den plats där jag landade, och Thi och jag rörde oss mot andra hållet. Det blev ännu mörkare och jag började få svårt att se, och snubblade då och då över rötterna på marken. Men Thi såg allting och lyckades alltid fånga upp mig när jag snubblade. Hennes ögon lyste ännu klarare nu i mörkret och jag insåg att jag började gilla henne mer och mer. Även om vi inte pratade så mycket så förstod vi ändå varandra, kändes det som. Ett högt skrik bröt den mysiga stämningen. Skriket kom bakom oss, vi utbytte en skräckslagen blick och sprang sedan fort som sjutton mot ljudet. Det vi såg när vi kom fram var en otäck syn.

                                          ~~*******~~********~~*********~~********~~

Tamo och mannen hölls fast av soldater och släpades sedan bort mot en slags kärra, som blänkte i det svaga månskenet. Thi var nära att springa fram för att rädda dem men jag hindrade henne i sista sekund.
”Du kommer inte att kunna rädda dem nu, då blir du bara också fångad” viskade jag och kände hur hon först kämpade emot men sedan sakta slappnade av.
”Kom, vi måste varna de andra!” sa jag och sprang bort mot hyddorna. Thi tvekade, men sedan vände hon sig om för att följa efter mig.

När solen steg upp nästa dag hade vi en plan. Jag ska ta mig till Trojas palats och försöka få Troja att lita på mig. Förhoppningsvis kommer hon lättare att lita på mig än en Trinian, eftersom hon också är en människa. Därför ska jag åka ensam. Jag ska alltså lura henne att lita på mig och sedan ska jag döda henne. Då kommer de tårarna som hon druckit släppas lös och de som blivit av med sina tårar får tillbaka dem, och färgen kommer tillbaka till ögonen. Efter det ska jag släppa lös hennes gisslan. Jag vet att det låter helt omöjligt, det tycker jag också. Men något säger mig att detta är något jag måste göra, jag måste hjälpa detta folk! Jag vill på något sätt också visa för mig själv att jag kan, att jag för en gång skull ska vara den som hjälper till och inte gömmer mig i skuggan. Som när mamma och pappa skiljde sig, då satt jag bara där i ett hörn och gjorde inget åt pappas tårar längs kinderna eller mammas trötta och slitna ansikte. Jag bara lät det hända, men nu ska det ändras.

                                           ~~*******~~********~~*********~~********~~

Hoppas att ni tyckte om det! Många juliga kramar från Matilda. <3

Hejsvej! Har nyss vart ute och åkt pulka, det är så jättehärligt! Bland det bästa med vintern tycker jag ;D Här har ni del 8 i Två tårar!

                                               Tidigare:

Jag förstod att när en Trinians träd tappar alla dess löv, betyder det att den Trinianen hade dött. Jag såg alla ledsna miner i folkmassan. De var ledsna över Timas bortgång och det hemska faktum att Troja just nu styrde Treenia. Kvinnan berättade vidare att Troja ville samla in alla Trinianers tårar, för när en människa fått i sig många sådana helande tårar blir han eller hon odödlig. Och det var just det Troja höll på med. Hon tog till fånga Trinianer, gjorde så att de började gråta och tog in tårarna. De Trinianer som blivit av med sina tårar har Troja kvar som gisslan, som hon hotar att döda om resten av folket går till attack mot henne. De flesta av hennes soldater är också Trinianer som blivit av med sina tårar. Kvinnan berättade också att det inte finns många Trinianer kvar nu och att Trojas soldater är ute och letar efter fler att ta till fånga.

                             *~~~~~~*~~~~~~~~*~~~~
~~~~~~*~~~~~~*~~~~~~~~*

Stämningen var spänd och jag tog ett skälvande andetag, chockad av vad jag just hört. Vi märkte att det började skymma och började göra i ordning oss för natten. De berättade att de turades om att vakta området och att jag, Thi, Tamo och en annan man skulle börja första passet. Fler och fler klättrade upp i sina träd till sina hyddor och till slut var det bara vi kvar på marken. Tamo och mannen började röra sig bort mot den plats där jag "landade", och Thi och jag rörde oss mot andra hållet. Det blev ännu mörkare och jag började få svårt att se, och snubblade då och då över rötterna på marken. Men Thi såg allting och lyckades alltid fånga upp mig när jag snubblade. Hennes ögon lyste ännu klarare nu i mörkret och jag insåg att jag började gilla henne mer och mer. Även om vi inte pratade så mycket så förstod vi ändå varandra, kändes det som. Ett högt skrik bröt den mysiga stämningen. Skriket kom bakom oss, vi utbytte en skräckslagen blick och sprang sedan fort som sjutton mot ljudet. Det vi såg när vi kom fram var en otäck syn.....

                           *~~~~~~~*~~~~~~~~~~*~~~~~~*~~~~~~~~~~*

Spännande :O Många kramar från er Matilda!   <3