Hej! Förlåt att jag inte uppdaterat på länge, jag har vart iväg och firat min mormor som fyllde 80 år :D Och tänkt att det är den första december idag, november gick jättesnabbt :O Men i alla fall, här har ni del 5 <3

                                                 Tidigare:

Jag satte handen mot trädet och strök försiktigt över barken, och kollade upp och såg att trädet faktiskt var ett utmärkt klätterträd. Som liten hade jag älskat att klättra. När jag klättrade kändes det som att ju högre jag klättrade desto fler problem försvann. Jag klättrade upp i trädet och där grenarna delades på sig så uppstod ett starkt ljus och jag kisade med ögonen. Ljuset kom från mellanrummet mellan grenarna, och innan jag visste vad som hände föll jag framåt. Jag trodde att jag skulle landa på marken med en hård duns, men marken tog inte emot mig utan jag trillade genom ett mörker.

                       '''''''''''''**'''''''''''''''''**''''''''''''''''
**'''''''''''''''''**'''''''''

Plötsligt landade jag med en duns på mjukt gräs och solen sken starkt på mig. Jag reste mig upp och borstade av gräs och jord från mina jeans, och tittade förundrat omkring mig. Jag hade hamnat i en skog och lite längre bort skymtade jag något som såg ut som stora hyddor uppsatta i träden. Jag började gå mot hyddorna och tänkte fråga någon vad jag gjorde här och vad detta var för ställe. Men när jag kom fram fanns det inte en enda person i sikte. Plötsligt hörde jag ljud bakom mig och vände mig snabbt om. En människoliknande varelse stod bakom mig med skrämd blick, jag antar att jag också såg väldigt skrämd ut men just då brydde jag mig inte ett skit om att spela tuff och modig. För även om denna människoliknande varelse (som jag först nu insåg var en tjej) hade en liknande kroppsbyggnad som en människa, var hennes ögon väldigt speciella. Hon hade orangea ögon som lyste klart och jag insåg att de hade exakt samma nyans av orange som höstlöven bakom henne. Hon hade långt, mörkbrunt hår i en fläta som hängde nerför hennes rygg, och hon bar ett lätt linne och en slags kjol kring sina brunbrända ben.
”Är… är du en människa?” frågade hon på knagglig engelska med en ljus och klar röst.
”Jaa... och vad är du då?” undrade jag lite bekymrat, och började undra var jag var egentligen.
”Jag är en Trinian, och bor här i Treenia. Säg mig, kom du hit genom ett träd?”
”Ja…”

                                        **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~

Kommentera om ni har några synpunkter :D Kram Matilda!