Hejsan! Snart är det jullov, yey!!! Så härligt :D Här har ni del 10 av Två tårar :D

                                                  
Tidigare

När solen steg upp nästa dag hade vi en plan. Jag ska ta mig till Trojas palats och försöka få Troja att lita på mig. Förhoppningsvis kommer hon lättare att lita på mig än en Trinian, eftersom hon också är en människa. Därför ska jag åka ensam. Jag ska alltså lura henne att lita på mig och sedan ska jag döda henne. Då kommer de tårarna som hon druckit släppas lös och de som blivit av med sina tårar får tillbaka dem, och färgen kommer tillbaka till ögonen. Efter det ska jag släppa lös hennes gisslan. Jag vet att det låter helt omöjligt, det tycker jag också. Men något säger mig att detta är något jag måste göra, jag måste hjälpa detta folk! Jag vill på något sätt också visa för mig själv att jag kan, att jag för en gång skull ska vara den som hjälper till och inte gömmer mig i skuggan. Som när mamma och pappa skiljde sig, då satt jag bara där i ett hörn och gjorde inget åt pappas tårar längs kinderna eller mammas trötta och slitna ansikte. Jag bara lät det hända, men nu ska det ändras.

                          ~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~

För att ta mig till palatset ska jag genom resten av Tindurskogen, en skog som omringar hela Treenia. Triniarnerna som jag träffat bor i norra delen av skogen och Trojas palats är i östra delen. Allt detta tänker jag på när jag vandrar genom skogen, och försöker att inte börja tänka på alla de läskiga ljud jag hör. Med ryggsäcken, fylld av nödvändiga grejer jag fått av Trinianerna, på ryggen och deras kompass i handen känns det som om jag är på rätt väg i alla fall. Efter nästan en hel dags vandring är jag väldigt trött och klättrar upp i första bästa träd, för att sedan somna på direkten.

Jag vaknar med kinden tryckt mot stammen och kommer på att jag glömde att knyta fast mig i trädet igår kväll, men som tur var har jag inte ramlat ner från trädet i sömnen. Jag öppnar min ryggsäck och tar upp några bär som jag tuggar på, medan jag börja klättra ner från trädet. Sedan fortsätter jag att gå mot palatset och följa kompassen. Jag märker att fåglarnas sång blir tystare och tystare och till slut hör jag den inte alls, jag ser det som ett tecken på att jag närmar mig palatset. Jag hade känt mig nervös redan när Trinianerna och jag planerade mitt ”uppdrag”, och nu var jag om möjligt ännu mer nervös. Jag vet att personer kan göra nästan vad som helst för att vara odödliga, och nu ska jag behöva möta en sådan person. Dessutom ska jag få henne att lita på mig. Det kommer att bli svårt, dels eftersom hon är typ galen och dels för att jag hatar henne. Punkt slut.

                                     ~~~~~~*~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~

Många varma kramar från er Matilda! God Jul på er!!