Hejsan hoppsan! Här kommer det sista kapitlet i min novell, det blir extra långt! Jag hoppas att ni tyckt om novellen!

Tidigare:

Ända sen jag räddat den lille räven har hon varit min trogne vän. Hon har hjälpt mig när jag ska skaffa mat och så har hon hållit mig sällskap. De många gånger jag gråtit över min saknad till mamma och Oliver, har hon slickat försiktigt på min hand, som om hon ville säga att det ordnade sig. Jag undrade vad mamma och Oliver hade det. Var de hemma och levde som vanligt? Trodde de att jag var död? Det är en hemsk tanke, men jag hade faktiskt varit här i tre månader.

Rummet i stugan såg ungefär ut som när jag hittade den, den där kalla dagen i januari. Spisen fungerade fortfarande inte, trots alla mina försök att få liv i den. Den rangliga sängen var nu min sovplats och soffan var dels där Tuva sov, men också där jag åt.

                           ---------------------------------------------------------------

Svamp, blåbär, och fisk var det vanligaste jag åt. Svampen och blåbären hittade jag i skogen. Fisken fångade jag genom att jag virkade ett nät av små tunna grenar och sedan fångade dem med nätet. Floden var nu inte längre av is, eftersom det nu var i slutet av mars, och den var rätt så berikad på fisk. Under min tid här har jag tillverkat ett spjut, av en gren som jag då täljt. Om jag hade tur så hittade jag en fjällripa, då dödade jag den med mitt spjut och sedan grillade jag den (aldrig i livet att jag skulle äta den rå!) och tillslut åt jag den. Det tog ett tag men det var värt det, för det var faktiskt ovanligt gott! Elden var svår att få upp, ofta blåste det och att slå en sten mot en annan för att skapa gnista, var svårare än jag trodde.  

 Mina största sysselsättningar var att skaffa mat åt både mig och Tuva och att göra upp eld. Annars var jag rätt rastlös. I början spelade jag Temple Run på min Iphone, men efter ett tag tog batteriet slut. Knappt en månad flöt på innan jag blev räddad. Det var en molnig dag i slutet av april. Jag hade bestämt mig för att klättra upp för berget, och därifrån se om det fanns någon civilisation i närheten. Denna expedition hade jag aldrig gjort innan, för då bedömde jag den som för farlig. Men jag ville inte spendera resten av mitt liv i en frusen stuga som någon jävla Robinson Kruse! Ungefär klockan tolv sprack det upp i sol, och jag kände mig oemotståndlig. Jag var Superwoman och jag skulle uppför detta berg! Med rak rygg och bestämda steg började min klättring. Tuva guppade upp och ner i min ryggsäck, så jag släppte ut henne så att hon kunde klättra med mig. Efter en jobbig klättring var jag äntligen uppe. Ännu en gång blickade jag ut över ett vackert landskap. Någon civilisation såg jag inte. Besvikelsen sköljde över mig som en kall dusch. Och som i en dröm såg jag plötsligt en helikopter uppe i luften. Jag hoppade upp och ner, viftade med armarna och skrek så att den skulle se mig. Och som i ännu en dröm vände helikoptern och flög mot mig! Tjoho, jag skulle bli räddad! En repstege fälldes ut ur helikoptern när den var ovanför mig. Jag la försiktigt ner Tuva i ryggsäcken och klättrade upp. Som tur var blåste det inte så mycket, annars hade stegen svajat alldeles för mycket för mina skakiga armar och ben. När jag kom upp till helikoptern kollade jag ner på min stuga och kom på att min snowboard fortfarande var kvar där i stugan. Men jag struntade i den, det enda jag ville nu var att träffa mamma och Oliver. Helikoptern steg uppåt och började flyga hemåt. Jag sov hela färden.

Jag ringde på vår dörr hemma i Göteborg. Om några sekunder skulle jag få träffa mamma och Oliver, som jag inte träffat på fyra månader. Jag hade aldrig varit såhär lycklig.

                             ----------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om slutet. Kommer ni ihåg den där snygge liftvakten? Jag ville att han skulle likom "vävas" in nu i slutet, så att Tove fick träffa sin lilla kärlek. Men det gick inge vidare för mig, så det slutet får ni hitta på själva  Många kramar från Matilda till er, kära läsare!

Hejsan hoppsan!! Jag har nu suttit och fixat, och gjort en ny header! Där finns Josefins och mina favoritböcker, eller alla våra favvoböcker finns inte med. Men de flesta! Hoppas att ni tycker om den, kommentera gärna! Soliga kramar från Matilda  

Hejsan hoppsan! Hoppas att ni har ett soligt sommarlov än så länge! Här kommer kapitel fem i min novell!  

Tidigare:

Återigen gick jag och efter ett tag hittade jag en liten glänta mitt bland skogen. Och till min stora förvåning och lycka stod där en övergiven stuga. Visserligen såg den ut att falla ihop när som helst, men det var i alla fall en stuga. Jag släppte ner allt jag bar på och sprang fram till stugan. Den var av trä och hade spruckna fönster. Ca 100 meter bort fanns det en flod som var av is, och bredvid reste sig ett rätt så högt berg. Dörren var inte låst, så jag gick in. I rummet fanns det en liten, sliten soffa, en ranglig säng och en spis som inte fungerade. Jag bestämde mig för att bo där.

                        --------------------------------------------------------

Tre månader senare var jag kvar, jag hade brutit benet och råkat ut för två snöstormar. Jag hade gjort många expeditioner, men förgäves. Jag hittade inte någon väg tillbaka.
Mitt brutna ben höll fortfarande på att läka, då jag äntligen fick lite hopp. Det var en fjällräv som gav mig hopp. Jag hittade fjällräven med en stukad tass i en skreva i berget, på en av mina expeditioner. Jag bar försiktigt upp den. Först strävade den emot, men sedan släppte den sin instinkt och lät sig bäras. Pälsen var väldigt mjuk men smutsig. Jag bar den till stugan, tvättade den med lite vatten och virade en bit tyg runt den skadade tassen. Jag döpte den till Tuva. Ända sen jag räddat den lille räven har hon varit min trogne vän. Hon har hjälpt mig när jag ska skaffa mat och så har hon hållit mig sällskap. De många gånger jag gråtit över min saknad till mamma och Oliver, har hon slickat försiktigt på min hand, som om hon ville säga att det ordnade sig. Jag undrade vad mamma och Oliver hade det. Var de hemma och levde som vanligt? Trodde de att jag var död? Det är en hemsk tanke, men jag hade faktiskt varit här i tre månader.

Rummet i stugan såg ungefär ut som när jag hittade den, den där soliga dagen i januari. Spisen fungerade fortfarande inte, trots alla mina försök att få liv i den. Den rangliga sängen var nu min sovplats och soffan var dels där Tuva sov, men också där jag åt.

                                    --------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om det    Många kramar från Matilda!

PS: Jag läser just nu fortsättningen på Kär i kärleken (den finns recenserad där uppe), fortsättningen heter Tro, hopp eller kärlek? Jag har skrivit en lista på alla böcker jag ska läsa i sommar, kanske lägger upp den, så får ni lite lästips! Kram M.

Hejsan hoppsan! Nu ska jag och min familj åka till min mormor & morfars lantställe! Det betyder att kapitel fem av Mitt äventyr kommer att läggas upp på onsdag eller torsdag, istället för idag! Hoppas at ni tycker at det är okej😊 Hoppas även att ni har ett gött sommarlov!! Många kramar från Matilda!

Hej! Hoppas att ni alla haft en  härlig midsommar, trots regnet (hos mig var det regn i alla fall)!

HÄr kommer kapitel fyra i min novell!

Tididgare:

När jag slutligen stannade och kollade upp, såg jag att allt omkring mig var skog och jag såg inget spår av någon backe. Jag fick först panik, men sedan lugnade jag ner mig. Jag tog av mig snowboarden och följde stigen jag tidigare åkt på, alltså var jag på väg tillbaka till backen. Snön knarrade under mina kängor och vart jag än tittade såg jag träd, träd och träd. Överallt. Om jag kollade upp såg jag en bit remsa himmel, men inget mer. Jag ångrade nu att jag gav mig ut på denna tur. Aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv hade jag vart såhär vilse, förutom små panikstunder när jag tappat bort mamma i varuhuset. Jag satte mig ner på en stubbe, plötsligt kom jag på att jag tagit med mig min mobil och tog genast fram den ur ryggsäcken...

                        -------------------------------------------------------------

Den hade ingen täckning. Fast vad trodde jag? Att mobilen skulle ha täckning här ute in ingenstans?! Jag kände gråten bränna bakom ögonlocken, och tillslut kunde jag inte hålla det längre. Jag grät som en fem-åring som tappat bort sin nalle. Plötsligt hörde jag något uppifrån och när jag kollade upp såg jag en fågel som tittade ner på mig. Jag torkade bort tårarna med baksidan av min ärm. Jag kände mig löjlig.
– Nej. Nu får jag allt skärpa mig! sa jag till mig själv och satte upp mitt blonda långa hår i en hästsvans. Nu ska jag för banne mig hitta hem! Jag reste mig upp, krängde på mig min ryggsäck, satte snowboarden under armen och gick med bestämda steg bortåt. När jag gått i drygt två timmar var jag helt slut. Jag var fortfarande vilse. Det var bara att förstå. Jag skulle inte komma någonstans, så det var bara att leta upp en sovplats att sova på. Jag hittade en snöfri gräsplätt ca tio meter därifrån, så jag la mig ner och somnade utmattat.

När jag vaknade var det mörkt ute, så jag hade troligtvis somnat mitt på dagen och sovit tills nu. Jag knaprade i mig några russin och lite blåbär jag hittat. Återigen gick jag och efter ett tag hittade jag en liten glänta mitt bland skogen. Och till min stora förvåning och lycka stod där en övergiven stuga. Visserligen såg den ut att falla ihop när som helst, men det var i alla fall en stuga. Jag släppte ner allt jag bar på och sprang fram till stugan. Den var av trä och hade spruckna fönster. Ca 100 meter bort fanns det en flod som var av is, och bredvid reste sig ett rätt så högt berg. Dörren var inte låst, så jag gick in. I rummet fanns det en liten, sliten soffa, en ranglig säng och en spis som inte fungerade. Jag bestämde mig för att bo där.

                           ------------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om det! Många sommarlovs-kramarfrån Matilda  

Hejsan! Här kommer kapitel tre i min novell!

Tidigare:

Vid varje lift finns det en liftvakt som hjälper till, och det var en liftvakt som jag hade lagt märke till lite extra. Han stod vid knapp-liften och var väldigt snygg. Han hade brunt kort hår och väldigt bruna ögon såg jag när jag åkte närmare. Då och då slängde jag en blick på honom, och ena gången såg jag att Oliver och han stod och pratade. Jag blev väldigt nyfiken på vad de pratade om. Men min nyfikenhet fick hålla sig, för på kvällen då jag frågat Oliver hade han bara skrattat och frågat varför jag plötsligt blev så nyfiken på vad han höll på med. Jaja, det fick vänta tills imorgon.

                    ----------------------------------------------------------------------

När jag vaknade sken solen rätt in i vårt fönster och snön skimrade fint i solen. Jag fick en plötslig impuls att gå ut och åka och ha backen helt för mig själv. Jag kastade en blick på min klocka och såg att klockan var sex på morgonen, alltså hade liftarna precis öppnat. Jag tassade försiktigt ner för stegen på våningsängen, och såg att Oliver fortfarande sov. Jag tog min lilla ryggsäck och packade ner ett russinpaket och min mobil.  Jag rev loss en pappersbit och skrev ett kort meddelande till mamma och Oliver, såhär löd den: ”Tar en snabb åktur med snowboarden, jag kommer snart tillbaka och äter frukost med er. Jag har med mobilen. Kram Tove   ”.    Tio minuter senare var jag i liften på väg upp för backen, liftarna hade ju nyss öppnat så det var inga köer till liftarna. Jag kom upp till toppen, och såg ut över det vackra landskapet. När jag åkt ca tio meter ner för backen såg jag en stig som ledde in i skogen. Stigen var full med härliga hopp, så jag styrde rätt in till stigen. Jag var så upptagen av farten och alla hopp så jag märkte inte att stigen ledde ännu djupare in i skogen. När jag slutligen stannade och kollade upp, såg jag att allt omkring mig var skog och jag såg inget spår av någon backe. Jag fick först panik, men sedan lugnade jag ner mig. Jag tog av mig snowboarden och följde stigen jag tidigare åkt på, alltså var jag på väg tillbaka till backen. Snön knarrade under mina kängor och vart jag än tittade såg jag träd, träd och träd. Överallt. Om jag kollade upp såg jag en bit remsa himmel, men inget mer. Jag ångrade nu att jag gav mig ut på denna tur. Aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv hade jag vart såhär vilse, förutom små panikstunder när jag tappat bort mamma i varuhuset. Jag satte mig ner på en stubbe, plötsligt kom jag på att jag tagit med mig min mobil och tog genast fram den ur ryggsäcken...

                            -----------------------------------------------------------------

Hope you liked it! Ha en underbar midsommar & sommar nu, kära läsare!   Många kramar från Matilda!

Ps: kommentera gärna, jag blir så glad då!

Hej allihopa! Här kommer kapitel två i min novell, hoppas att ni tycker om det!

Tidigare:

. Vi gick upp till stugan, kikade in och blev glada, för det vi såg var en väldigt mysig stuga. Till höger låg ett badrum och till vänster en hall. Sedan en korridor och där fanns sovrummen. Sedan ett kök, matsal och vardagsrum. Oliver och jag skulle dela ett rum och mamma får ett eget. Mellan Oliver och mig skiljer det två år, fast ibland känns det som om han är 20 år äldre än mig. Han är väldigt smart för att vara sjutton, fast jag tycker att han kan vara rätt korkad ibland. 

            -----------------------------------------------------------------------------------

Vi packade upp alla matvaror och satte in dem i kylskåpet. Eftersom klockan snart var ett på dagen, stekte vi köttbullar och kokade upp pasta som lunch.  När vi ätit upp och diskat, började vi klä på oss våra skidkläder. Det blev ett väldigt letande i väskorna, för att alla jackor, termobyxor och skidor skulle komma till rätt person.

När det var avklarat gav vi oss förväntansfulla ut i backen. I början tog det ett tag att komma in i rytmen och den speciella lutning som behövs när man åker snowboard, men efter ett tag kände jag mig som hemma i backen. Vid varje lift finns det en liftvakt som hjälper till, och det var en liftvakt som jag hade lagt märke till lite extra. Han stod vid knapp-liften och var väldigt snygg. Han hade brunt kort hår och väldigt bruna ögon såg jag när jag åkte närmare. Då och då slängde jag en blick på honom, och ena gången såg jag att Oliver och han stod och pratade. Jag blev väldigt nyfiken på vad de pratade om. Men min nyfikenhet fick hålla sig, för på kvällen då jag frågat Oliver hade han bara skrattat och frågat varför jag plötsligt blev så nyfiken på vad han höll på med. Jaja, det fick vänta tills imorgon.

                  ---------------------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om det som sagt! Eftersom detta kapitel blev lite kort, så lägger jag upp en liten bild som tröst  Den föreställer en snögubbe jag gjorde i vintras. Tänkte ha en lite "vintrig" bild, eftersom det är "vintrigt" i novellen     

Många kramar från Matilda!

Hej på er! Jag tänkte lägga upp kapitel två på Mitt äventyr, men datorn blev helt konstig typ. Så jag lägger upp nästa kapitel så fort den blivit normal igen ;) Hoppas att ni mår bra! Kram Matilda