Hejsan hoppsan! Här kommer det sista kapitlet i min novell, det blir extra långt! Jag hoppas att ni tyckt om novellen!

Tidigare:

Ända sen jag räddat den lille räven har hon varit min trogne vän. Hon har hjälpt mig när jag ska skaffa mat och så har hon hållit mig sällskap. De många gånger jag gråtit över min saknad till mamma och Oliver, har hon slickat försiktigt på min hand, som om hon ville säga att det ordnade sig. Jag undrade vad mamma och Oliver hade det. Var de hemma och levde som vanligt? Trodde de att jag var död? Det är en hemsk tanke, men jag hade faktiskt varit här i tre månader.

Rummet i stugan såg ungefär ut som när jag hittade den, den där kalla dagen i januari. Spisen fungerade fortfarande inte, trots alla mina försök att få liv i den. Den rangliga sängen var nu min sovplats och soffan var dels där Tuva sov, men också där jag åt.

                           ---------------------------------------------------------------

Svamp, blåbär, och fisk var det vanligaste jag åt. Svampen och blåbären hittade jag i skogen. Fisken fångade jag genom att jag virkade ett nät av små tunna grenar och sedan fångade dem med nätet. Floden var nu inte längre av is, eftersom det nu var i slutet av mars, och den var rätt så berikad på fisk. Under min tid här har jag tillverkat ett spjut, av en gren som jag då täljt. Om jag hade tur så hittade jag en fjällripa, då dödade jag den med mitt spjut och sedan grillade jag den (aldrig i livet att jag skulle äta den rå!) och tillslut åt jag den. Det tog ett tag men det var värt det, för det var faktiskt ovanligt gott! Elden var svår att få upp, ofta blåste det och att slå en sten mot en annan för att skapa gnista, var svårare än jag trodde.  

 Mina största sysselsättningar var att skaffa mat åt både mig och Tuva och att göra upp eld. Annars var jag rätt rastlös. I början spelade jag Temple Run på min Iphone, men efter ett tag tog batteriet slut. Knappt en månad flöt på innan jag blev räddad. Det var en molnig dag i slutet av april. Jag hade bestämt mig för att klättra upp för berget, och därifrån se om det fanns någon civilisation i närheten. Denna expedition hade jag aldrig gjort innan, för då bedömde jag den som för farlig. Men jag ville inte spendera resten av mitt liv i en frusen stuga som någon jävla Robinson Kruse! Ungefär klockan tolv sprack det upp i sol, och jag kände mig oemotståndlig. Jag var Superwoman och jag skulle uppför detta berg! Med rak rygg och bestämda steg började min klättring. Tuva guppade upp och ner i min ryggsäck, så jag släppte ut henne så att hon kunde klättra med mig. Efter en jobbig klättring var jag äntligen uppe. Ännu en gång blickade jag ut över ett vackert landskap. Någon civilisation såg jag inte. Besvikelsen sköljde över mig som en kall dusch. Och som i en dröm såg jag plötsligt en helikopter uppe i luften. Jag hoppade upp och ner, viftade med armarna och skrek så att den skulle se mig. Och som i ännu en dröm vände helikoptern och flög mot mig! Tjoho, jag skulle bli räddad! En repstege fälldes ut ur helikoptern när den var ovanför mig. Jag la försiktigt ner Tuva i ryggsäcken och klättrade upp. Som tur var blåste det inte så mycket, annars hade stegen svajat alldeles för mycket för mina skakiga armar och ben. När jag kom upp till helikoptern kollade jag ner på min stuga och kom på att min snowboard fortfarande var kvar där i stugan. Men jag struntade i den, det enda jag ville nu var att träffa mamma och Oliver. Helikoptern steg uppåt och började flyga hemåt. Jag sov hela färden.

Jag ringde på vår dörr hemma i Göteborg. Om några sekunder skulle jag få träffa mamma och Oliver, som jag inte träffat på fyra månader. Jag hade aldrig varit såhär lycklig.

                             ----------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om slutet. Kommer ni ihåg den där snygge liftvakten? Jag ville att han skulle likom "vävas" in nu i slutet, så att Tove fick träffa sin lilla kärlek. Men det gick inge vidare för mig, så det slutet får ni hitta på själva  Många kramar från Matilda till er, kära läsare!