Hej! Hoppas att ni alla haft en  härlig midsommar, trots regnet (hos mig var det regn i alla fall)!

HÄr kommer kapitel fyra i min novell!

Tididgare:

När jag slutligen stannade och kollade upp, såg jag att allt omkring mig var skog och jag såg inget spår av någon backe. Jag fick först panik, men sedan lugnade jag ner mig. Jag tog av mig snowboarden och följde stigen jag tidigare åkt på, alltså var jag på väg tillbaka till backen. Snön knarrade under mina kängor och vart jag än tittade såg jag träd, träd och träd. Överallt. Om jag kollade upp såg jag en bit remsa himmel, men inget mer. Jag ångrade nu att jag gav mig ut på denna tur. Aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv hade jag vart såhär vilse, förutom små panikstunder när jag tappat bort mamma i varuhuset. Jag satte mig ner på en stubbe, plötsligt kom jag på att jag tagit med mig min mobil och tog genast fram den ur ryggsäcken...

                        -------------------------------------------------------------

Den hade ingen täckning. Fast vad trodde jag? Att mobilen skulle ha täckning här ute in ingenstans?! Jag kände gråten bränna bakom ögonlocken, och tillslut kunde jag inte hålla det längre. Jag grät som en fem-åring som tappat bort sin nalle. Plötsligt hörde jag något uppifrån och när jag kollade upp såg jag en fågel som tittade ner på mig. Jag torkade bort tårarna med baksidan av min ärm. Jag kände mig löjlig.
– Nej. Nu får jag allt skärpa mig! sa jag till mig själv och satte upp mitt blonda långa hår i en hästsvans. Nu ska jag för banne mig hitta hem! Jag reste mig upp, krängde på mig min ryggsäck, satte snowboarden under armen och gick med bestämda steg bortåt. När jag gått i drygt två timmar var jag helt slut. Jag var fortfarande vilse. Det var bara att förstå. Jag skulle inte komma någonstans, så det var bara att leta upp en sovplats att sova på. Jag hittade en snöfri gräsplätt ca tio meter därifrån, så jag la mig ner och somnade utmattat.

När jag vaknade var det mörkt ute, så jag hade troligtvis somnat mitt på dagen och sovit tills nu. Jag knaprade i mig några russin och lite blåbär jag hittat. Återigen gick jag och efter ett tag hittade jag en liten glänta mitt bland skogen. Och till min stora förvåning och lycka stod där en övergiven stuga. Visserligen såg den ut att falla ihop när som helst, men det var i alla fall en stuga. Jag släppte ner allt jag bar på och sprang fram till stugan. Den var av trä och hade spruckna fönster. Ca 100 meter bort fanns det en flod som var av is, och bredvid reste sig ett rätt så högt berg. Dörren var inte låst, så jag gick in. I rummet fanns det en liten, sliten soffa, en ranglig säng och en spis som inte fungerade. Jag bestämde mig för att bo där.

                           ------------------------------------------------------

Hoppas att ni tyckte om det! Många sommarlovs-kramarfrån Matilda