Hejsan, eller jag kanske borde säga Hoho? :D Hoppas att ni alla mår bra, jag mår dock inte så bra men det löser sig säkert! I alla fall, här har ni del 7 i min berättelse!

                                                Tidigare:

”Kom så ska du få träffa resten av vårt folk!” Hon vände sig upp mot träden och ropade: ”Tia thia!” Det började röra sig uppe i träden och snart dök en massa liknande varelser upp ovan oss, som sedan hoppade ner från träden. Jag skrek nästan till eftersom de hoppade från typ fyra meters höjd, men de landade smidigt och utan några som helst skador. Jag stod helt förstummad och kollade runt på alla dessa märkliga personer med lysande orangea ögon. Till slut frågade jag:
”Tänker ni berätta var jag är snart, eller?” Och jag hörde hur någon skrattade till bakom mig. En kvinna steg fram ur folkmassan och började prata. Hon berättade om deras speciella ögon och om Tårarna. Sedan harklade hon sig och började berätta med en lägre röst:

                                            *~~~~~~*~~~~~*~~~~~*~~~~~~*~~~~~~*

”För länge sedan styrdes vi av den snälla drottningen Tima. Hon styrde landet rättvist och alla tyckte om henne.  Ingen visste att det snart skulle ske en stor förändring. Ingen av oss vet hur Tima fick sin dotter, men plötsligt en dag dök ett blont litet barn upp i drottningens palats. Drottningen var överlycklig och valde att kalla henne för Troja. Hon var inte en Trinian, utan en människa som sin mystiske far. Och Tima var Trinian, precis som sitt folk. Men Troja hade inte ärvt sin moders godhet, utan ärvt motsatsen från sin fader. Troja vägrade delta i de ceremonier som drottningen och hela folket hade tillsammans, och när hon såg Triniarnerna och deras underliga ögon skrattade hon bara åt dem och kallade dem för ”vandrande träd”. Och en dag förändrades allt. Troja och Tima var ute på en promenad i skogen då de plötsligt attackerades av en björn. Tima slängde sig fram och för att skydda sin dotter och revs över bröstet. Sedan ryggade björnen tillbaka och sprang längre bort i skogen. Några dagar efter det tappade Timas träd alla dess löv.” sa hon och tystnade. Jag förstod att när en Trinians träd tappar alla dess löv, betyder det att den Trinianen hade dött. Jag såg alla ledsna miner i folkmassan. De var ledsna över Timas bortgång och det hemska faktum att Troja just nu styrde Treenia. Kvinnan berättade vidare att Troja ville samla in alla Trinianers tårar, för när en människa fått i sig många sådana helande tårar blir han eller hon odödlig. Och det var just det Troja höll på med. Hon tog till fånga Trinianer, gjorde så att de började gråta och tog in tårarna. De Trinianer som blivit av med sina tårar har Troja kvar som gisslan, som hon hotar att döda om resten av folket går till attack mot henne. De flesta av hennes soldater är också Trinianer som blivit av med sina tårar. Kvinnan berättade också att det inte finns många Trinianer kvar nu och att Trojas soldater är ute och letar efter fler att ta till fånga.

                                           *~~~~~*~~~~~~*~~~~~~~*~~~~~~~*~~~~~~~*

Många juliga kramar från er Matilda!

Vad tycker ni om vår juliga design? Jag tycker att den är mysig  :D Kram!!

Hej! Just nu läser jag De utvalda - Tankeläsaren (del 1 alltså), den är såå bra! Boken är skriven av Kristin Cashore och kom ut på engelska år 2008. Om du också läst/läser den så kommentera gärna vad du tyckte! I alla fall, här har ni del 6 i min berättelse!

                                                 Tidigare:

Jag hade hamnat i en skog och lite längre bort skymtade jag något som såg ut som stora hyddor uppsatta i träden. Jag började gå mot hyddorna och tänkte fråga någon vad jag gjorde här och vad detta var för ställe. Men när jag kom fram fanns det inte en enda person i sikte. Plötsligt hörde jag ljud bakom mig och vände mig snabbt om. En människoliknande varelse stod bakom mig med skrämd blick, jag antar att jag också såg väldigt skrämd ut men just då brydde jag mig inte ett skit om att spela tuff och modig. För även om denna människoliknande varelse (som jag först nu insåg var en tjej) hade en liknande kroppsbyggnad som en människa, var hennes ögon väldigt speciella. Hon hade orangea ögon som lyste klart och jag insåg att de hade exakt samma nyans av orange som höstlöven bakom henne. Hon hade långt, mörkbrunt hår i en fläta som hängde nerför hennes rygg, och hon bar ett lätt linne och en slags kjol kring sina brunbrända ben.
”Är… är du en människa?” frågade hon på knagglig engelska med en ljus och klar röst.
”Jaa... och vad är du då?” undrade jag lite bekymrat, och började undra var jag var egentligen.
”Jag är en Trinian, och bor här i Treenia. Säg mig, kom du hit genom ett träd?”
”Ja…”

                                 *''''''''''''''''''*~*'''''''''''''''''''''*~*''''
'''''''''''''''''*~*''''''''''''''''''''''*~*'''''
''''''''''''''*~*''''''''''''''''''''*

”Thi! On vas?” En röst hördes bakom henne och hon vände sig om och ropade:
” Aquí estic, Tamo!” En kille i min ålder steg fram ur skogen bakom henne, och stannade tvärt när han såg mig. Han hade ett kort brunt hår, i samma färg som This, och bar ett par tunna, gråa byxor.
”Humà?” frågade han på ett främmande språk, vänd till Thi.
”Sì, va venir a través de l'arbre”, svarade hon och nickade på huvudet.
”Vad säger ni?” frågade jag, och Thi vände sig emot mig.
”Vårt språk”, svarade hon, sedan lyste hon upp och sa: ”Kom så ska du få träffa resten av vårt folk!” Hon vände sig upp mot träden och ropade: ”Tia thia!” Det började röra sig uppe i träden och snart dök en massa liknande varelser upp ovan oss, som sedan hoppade ner från träden. Jag skrek nästan till eftersom de hoppade från typ fyra meters höjd, men de landade smidigt och utan några som helst skador. Jag stod helt förstummad och kollade runt på alla dessa märkliga personer med lysande orangea ögon. Till slut frågade jag:
”Tänker ni berätta var jag är snart, eller?” Och jag hörde hur någon skrattade till bakom mig. En kvinna steg fram ur folkmassan och började prata. Hon berättade om deras speciella ögon och om Tårarna (det som stod i prologen, det hittar du här)  Sedan harklade hon sig och började berätta med en lägre röst.

                                    *'''''''''''''
'''''*~*'''''''''''''''''''''*~*''''''''''''''''''
'''*~*'''''''''''''''''*

Hoppas ni tyckte om det! Många varma kramar från er Matilda!

PS: Jag älskar att det börjat snöa! :D

Hej! Förlåt att jag inte uppdaterat på länge, jag har vart iväg och firat min mormor som fyllde 80 år :D Och tänkt att det är den första december idag, november gick jättesnabbt :O Men i alla fall, här har ni del 5 <3

                                                 Tidigare:

Jag satte handen mot trädet och strök försiktigt över barken, och kollade upp och såg att trädet faktiskt var ett utmärkt klätterträd. Som liten hade jag älskat att klättra. När jag klättrade kändes det som att ju högre jag klättrade desto fler problem försvann. Jag klättrade upp i trädet och där grenarna delades på sig så uppstod ett starkt ljus och jag kisade med ögonen. Ljuset kom från mellanrummet mellan grenarna, och innan jag visste vad som hände föll jag framåt. Jag trodde att jag skulle landa på marken med en hård duns, men marken tog inte emot mig utan jag trillade genom ett mörker.

                       '''''''''''''**'''''''''''''''''**''''''''''''''''
**'''''''''''''''''**'''''''''

Plötsligt landade jag med en duns på mjukt gräs och solen sken starkt på mig. Jag reste mig upp och borstade av gräs och jord från mina jeans, och tittade förundrat omkring mig. Jag hade hamnat i en skog och lite längre bort skymtade jag något som såg ut som stora hyddor uppsatta i träden. Jag började gå mot hyddorna och tänkte fråga någon vad jag gjorde här och vad detta var för ställe. Men när jag kom fram fanns det inte en enda person i sikte. Plötsligt hörde jag ljud bakom mig och vände mig snabbt om. En människoliknande varelse stod bakom mig med skrämd blick, jag antar att jag också såg väldigt skrämd ut men just då brydde jag mig inte ett skit om att spela tuff och modig. För även om denna människoliknande varelse (som jag först nu insåg var en tjej) hade en liknande kroppsbyggnad som en människa, var hennes ögon väldigt speciella. Hon hade orangea ögon som lyste klart och jag insåg att de hade exakt samma nyans av orange som höstlöven bakom henne. Hon hade långt, mörkbrunt hår i en fläta som hängde nerför hennes rygg, och hon bar ett lätt linne och en slags kjol kring sina brunbrända ben.
”Är… är du en människa?” frågade hon på knagglig engelska med en ljus och klar röst.
”Jaa... och vad är du då?” undrade jag lite bekymrat, och började undra var jag var egentligen.
”Jag är en Trinian, och bor här i Treenia. Säg mig, kom du hit genom ett träd?”
”Ja…”

                                        **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~ **~

Kommentera om ni har några synpunkter :D Kram Matilda!

Hej! Idag har vi haft studiedag, underbart <3 Det borde finnas mer studiedagar! Här har ni del fyra av min novell Två tårar:

                                                  
      Tidigare:

”Jag vill att du håller dig borta från min flickvän”, sa Jim hotfullt och pekade på Lindsays hand kring min rygg. Hon släppte snabbt sin hand om mig och rodnade lätt.
”Varför?”, frågade jag lugnt.
”För att hon är min flickvän!”
”Men Jim, betyder det att hon inte har egna val?”
”Men, bara håll dig borta! Kom inte och tro att du kan komma hit till Jefferson och bara ändra på allt!” Jim knuffade till mig och jag trillade nästan av stolen men lyckades resa på mig i sista stund. Jag knuffade till honom och han tillbaka. Sedan hörde jag rektorns klapprande skor mot golvet i korridoren utanför matsalen och började röra mig mot utgången, jag ville inte få en till varning av rektorn. Eleverna började sakta prata igen, uppspelta över det lilla bråk som just hänt. Jim var upptagen av att bråka med Nicole och märkte inte att jag gick.
”Vad har hänt här?” hörde jag rektorn fråga, men jag var redan ute ur matsalen. Jag ville inte vara kvar i skolan när Jim blev riktigt arg på mig, och orkade inte gå hem för att se pappas trötta och undrande ögon mer än vad jag behövde. Så jag bestämde mig för att gå till skogen, som jag ofta besökte under tiden då vi precis flyttade hit.

                                    ''''''''''''*''''''''''''''''''''''''*''''''''''''
''''''''*'''''''''''''''''''''*

Jag älskar fortfarande sättet som solen lyser genom löven och varenda litet löv syns på trädet, som om solen ville visa att dess strålar ger vartenda löv en egen spotlight. Efter en kort vandring var jag framme vid skogen. Jag böjde huvudet bakåt, blundade och lät solens strålar vandra över mitt ansikte. Jag tänkte på alla de gånger pappa och jag var ute i skogen och beundrade naturen och lyssnade efter fåglar, men det var innan han blev sjuk. När jag slog upp ögonen såg jag ett träd jag inte sett innan lite längre bort in i skogen, och började gå mot det. Det hade en lustig form, en vanlig stam men ungefär två meter upp förgrenades den i två olika grenar som sträckte sig uppåt. De flesta träden i skogen var granar, men det här var något annorlunda. Jag satte handen mot trädet och strök försiktigt över barken, och kollade upp och såg att trädet faktiskt var ett utmärkt klätterträd. Som liten hade jag älskat att klättra. När jag klättrade kändes det som att ju högre jag klättrade desto fler problem försvann. Jag klättrade upp i trädet och där grenarna delades på sig så uppstod ett starkt ljus och jag kisade med ögonen. Ljuset kom från mellanrummet mellan grenarna, och innan jag visste vad som hände föll jag framåt. Jag trodde att jag skulle landa på marken med en hård duns, men marken tog inte emot mig utan jag trillade genom ett mörker....

Hope you liked it! Kram<3 //Matilda :)

Hejsan hoppsan! Idag har jag vart på bibblan och lånat boken I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson, de båda har vunnit Augustipris för sina böcker så jag hoppas att denna boken lever upp till mina förväntninagar :D

I alla fall, här har ni del 3 i min novell!

                                                  
           Tidigare:

Egentligen skulle jag trivas rätt bra med att vara osynlig här på Jefferson High School, jag har alltid trivts som bäst utan allt ståhej. Jag var den tysta och blyga killen i min förra skola, gick alltid direkt hem efter skolan för att slippa stå där ensam i ett hörn. Men efter vi flyttade hit till Seattle och jag behövde börja ny skola förändrades det mesta. Med Jefferson High School hände något, jag märkte att jag var rolig och kunde få folk att skratta. Jag blev mer och mer populär hos både killarna och tjejerna och alla var lite extra nyfikna över den nya killen från Wenatchee. Jag märkte också att det enda sättet att överleva på skolan var att fortsätta vara populär och inte sjunka ner till de stackare som blev mobbade.    

                                      *''''''''''''*'''''''''''''''*'''''''''''''''''*''
'''''''''''''''''''*''''''''''''''''''''''*'''''''
'''*

I alla fall, jag satt och funderade över detta när Jim Kingston klampade in i matsalen och matsalens babbel tystnade. Alla blickar vändes mot oss när Jim tornade upp sig över mig, och jag satt lugnt kvar på min stol.
”Jag vill att du håller dig borta från min flickvän”, sa han hotfullt och pekade på Lindsays hand kring min rygg. Hon släppte snabbt sin hand om mig och rodnade lätt.
”Varför?”, frågade jag lugnt.
”För att hon är min flickvän!”
”Men Jim, betyder det att hon inte har egna val?”
”Men, bara håll dig borta! Kom inte och tro att du kan komma hit till Jefferson och bara ändra på allt!” Jim knuffade till mig och jag trillade nästan av stolen men lyckades resa på mig i sista stund. Jag knuffade till honom och han tillbaka. Sedan hörde jag rektorns klapprande skor mot golvet i korridoren utanför matsalen och började röra mig mot utgången, jag ville inte få en till varning av rektorn. Eleverna började sakta prata igen, uppspelta över det lilla bråk som just hänt. Jim var upptagen av att bråka med Nicole och märkte inte att jag gick.
”Vad har hänt här?” hörde jag rektorn fråga, men jag var redan ute ur matsalen. Jag ville inte vara kvar i skolan när Jim blev riktigt arg på mig, och orkade inte gå hem för att se pappas trötta och undrande ögon mer än vad jag behövde. Så jag bestämde mig för att gå till skogen, som jag ofta besökte under tiden då vi precis flyttade hit.

Många kramar från er Matilda <3

Hejsan! Hoppas att ni alla mår bra och har en mysig höst :D Här har ni del 2 av min novell Två tårar:

Jag satte ner brickan fylld med mat på bordet. Lindsay såg upp på mig genom sina sminkkantade ögon och log mot mig.
”Hej Kyle”, sa hon och blinkade frenetiskt med ögonen, antagligen ett försök att flirta med mig. Hon lyckades inte.
”Tja”, svarade jag och var väl medveten om att varenda elev i matsalen bevakade varenda rörelse jag och Lindsay gjorde.
Resten av mitt gäng slog sig ner bredvid mig, vid bordet där Lindsay och de andra medlemmarna från hejaklacken satt. Jag tog upp min hamburgare från brickan och började glufsa i mig den, och som på en signal började resten av killarna glufsa också. Jag himlade diskret med ögonen, för en populär kille, som jag, ska inte visa att man tycker populariteten är lite töntig. För det är just det jag tycker den är, att en massa personer är villiga att göra nästan vad som helst för att stanna högt upp i rangsystemet. Det är så man överlever på vår skola, enligt djungelns regel ” att äta, eller att bli äten”. Egentligen skulle jag trivas rätt bra med att vara osynlig här på Jefferson High School, jag har alltid trivts som bäst utan allt ståhej. Jag var den tysta och blyga killen i min förra skola, gick alltid direkt hem efter skolan för att slippa stå där ensam i ett hörn. Men efter vi flyttade hit till Seattle och jag behövde börja ny skola förändrades det mesta. Med Jefferson High School hände något, jag märkte att jag var rolig och kunde få folk att skratta. Jag blev mer och mer populär hos både killarna och tjejerna och alla var lite extra nyfikna över den nya killen från Wenatchee. Jag märkte också att det enda sättet att överleva på skolan var att fortsätta vara populär och inte sjunka ner till de stackare som blev mobbade.

                                       ---------------------------------------------

Kommentera vad ni tyckte!! :D Många kramar från er Matilda <3

PS: Visste ni att staden/orten Wenatchee, som Kyle kom från, finns på rikigt? :O Jag sökte på städer i staten Washington (där Seattle ligger) och hittade en gullig ort som hette Wenatchee :) Ds.

Hej kära läsare! Lyckligtvis fick jag två kommentarer på mitt förra inlägg, huray :DTack Johanna och Jonna för era kommentarer  Så här ska jag lägga upp del 1 av min berättelse, som då är prologen. Jag hoppas innerligt att ni kommer att tycka om den, och kommentera gärna era synpunkter både bra och "dåliga" här! Den är på sju sidor och jag kommer lägga upp den i ja, cirka åtta/nio delar här. Så, *trumvirvel* här kommer del ett!

Två tårar

Långt, långt borta finns ett land som heter Treenia. Där lever Trinianerna i fred och harmoni, och styrs av den vänliga drottningen Tima. Triniarnerna bor enkelt i hyddor uppe i träden, och livnär sig på vad de hittar i naturen. De är ett speciellt folk, särskilt deras ögon. Det speciella med deras ögon är bl.a att de härstammar från trädens löv. Ögonen skiftar färg vid de olika årstiderna, precis som löven. Under våren och sommaren är de gula och gröna, under hösten orangea och under vintern helt gråa. Men det är inte bara färgen på ögonen som är underliga, utan även dess tårar. Tårarna är nämligen helande, fast inte under hela året. På vintern när ögonen är gråa så tappar tårarna sin helande egenskap. Om en Trinian blivit av med alla dess tårar, fortsätter ögonen att vara gråa oavsett årstid. Varje Trinian har sitt eget träd i skogen, och när den personen dör tappar det trädet alla sina löv.

Väldigt många kramar från Matilda! Just det, på min födelsedag i fredags fick jag bl.a Eld och De utvalda- Tankeläsaren! Eld hoppas jag är lika bra som ettan Cirklen och De utvalda- Tankeläsaren har många sagt är jättebra, så jag ser stort fram emot att få läsa dessa böcker!!  Kram :)