Hejsan! Nu är jag troligtvis i bilen på väg till Norge för att åka skidor, hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande! Här har ni den sista delen i Två tårar!! Eller, det kommer en epilog sen också :)

                                                    Tidigare:

Jag plockar upp kniven från pallen jag lade den på och öppnar försiktigt dörren. Korridoren är väldigt mörk, förutom ett svagt månsken genom de höga fönstren. Jag tassar med mina bara fötter över det kalla golvet och försöker orientera mig i de många korridorer och salar. Efter ett långt trevande är jag äntligen framme vid Trojas sovsal, eller i alla fall vid den jag tror är rätt. Jag känner kylan från knivens blad mot min hand och försöker ta djupa andetag.

                                         *~*~*~*~*

~*~* *~*~*~*~*~*~* *~*~*

När jag känner mig någorlunda redo sträcker jag mig efter dörrens handtag och öppnar försiktigt dörren. Trots mörkret kan jag urskilja en stor säng mitt i rummet och ännu en kristallkrona i taket. Jag närmar mig sängen med skakiga steg och försöker hålla modet uppe. En plötslig rörelse bakom mig får mig att snabbt vända mig om och backa bakåt mot sängen.
”Jag visste allt att du skulle komma. Man kan ju inte lita på någon dessa dagar. Jag trodde faktiskt att du var ärlig, men såklart var du också emot mig. Som alla andra!” Mitt hjärta dunkar så högt att jag knappt kan höra vad Troja säger. Hon fortsätter att prata om hur folk alltid hatat henne och jag försöker att smyga mig närmare henne. Det går sådär. Hon märker av vad jag gör och knuffar mig bakåt så att jag flyger in i väggen. Sedan går hon fram till mig så det skiljer knappt en decimeter mellan oss. Jag tappar nästan kniven för all handsvett och nervositet, men lyckades ändå föra upp den mot Trojas hals. För en sekund ser jag en skymt av rädsla i hennes blick, men sedan hårdnar blicken och rädslan försvann. Med en skicklig manöver lyckas hon smita undan och jag gör ett utfall med kniven mot henne, men hon hinner precis undan. Men hon hinner inte långt för hon snubblar på mattan och faller bakåt. Hon försöker kravla sig upp, men kan inte. Jag närmade mig henne och höjer kniven. Nu finns det en tydlig blick av rädsla i hennes ögon. Jag höjer kniven och tänker på allt det ont hon gjort och alla de Trinianer som blir så mycket lyckligare när de får tillbaka sina Tårar, som är så heliga för dem. Jag sätter kniven i henne. Genom hennes mörkröda klänning syns knappt blodet. En ensam tår faller ner från min kind.

                                                  
The end

Vilket slut, va? ;) Kommentera gärna om ni tänkte att ett annat slut skulle passa bättre! Kram Matilda! <3